Nu har jag bestämt mig. Jag ska ta tag i träningen på allvar, äta hälsosammare och tänka mer på vad jag stoppar i mig. Nu snackar jag inte om att jag vill gå ner i vikt utan jag vill bygga upp muskeler, få en bättre hälsa och bättre kondition. Okej, till en viss del vill jag förbränna fett, men det fattade ni väl när jag började skriva?
Jag har aldrig haft någon tanke på att banta eller svälta mig själv för att bli smal. Har aldrig haft någon ätstörning eller så. Och jag vill bara uppmärksamma att banting inte bara leder till att du förlorar en massa vikt och blir smal, utan du får även sämre immun försvar, orkar inget och du blir trött. Näring behöver du, oavsätt vad det handlar om för mat.
Jag har några få bekanta som visar stora tecken på ätströrning. Petning i maten, snack om att dom är tjocka, säger att dom ska "börja snart", struntar i att äta den sista köttbullen för att den sätter sig direkt på magen etc.
Jag säger bara så här, det funkar inte i längden. Det dåligaste är att eftersom att jag absolut inte står dem här personerna nära, utan bara känner dom lite halvt. Kan inte jag säga att dom måste skärpa sig. Jag önskar att jag hade mod att göra det, men jag kan bara inte. Jag sitter där och kollar på när dom sitter och petar runt i maten, slänger halva måltiden och går runt och åar sig att dom är tjocka.
Jag säger som Blondinbella, Hellre en fettvalk en ett helt helvete, och det är just det dom tjejerna skapar när dom håller på som dom gör.

ÄT SÅ MYCKET NI VILL!! Du blir inte smalare av att skita i att äta, utan du mår bara dåligare.
och se till att kompletera med tränning så ska ni se att det sker undervärk.
Jag mår bara dåligt av att se alla tjejer som sitter och äter och man verkligen ser att maten växer i munnen och dom sväljer med smärta.
När jag kommer där, med min brutalt stora måltid känner jag mig som en karl. Blicken man får av dom som är rädda för att gå upp i vikt, man verkligen kan läsa deras tankar "Hur kan hon äta det där?"

Jag tror att inte jag är som alla andra, jag blir ledsen när jag sjunkigt i vikt. Då vet jag att det har hänt något med min kropp, och då vill jag äta upp mig till den vikten som är mitt mål.
När jag var nere i en fas där jag mådde som dåligast, gick jag ner till 49,7 kg. Jag grät, jag var inte glad. Det syndes på mig. Jag träffade inte människor på ett tag, utan jag hade ångest. Nu har jag gått upp igen, till 51,7 kg. Där vill jag egentligen inte heller va, jag ska väga runt 55 kg i min längd, men just nu hoppas jag på lite mer hull på kroppen, konstigt nog. En 53 kg, byggd av muskler och inte fett.
Men jag säger då det, aldrig mer så lite i vikt. Aldrig mer. 

Jag är inget proffs på det här, utan det här är min personliga åsikt.