Sitter hemma hos mormor nu. Framför mig har jag en bild på min morfar. Då insåg jag, hur mycket jag saknar honom. Han var världens bästa, den bästa människan man kan tänka sig. Även fast jag var ungefär 5 år när han dog, så har jag väldigt mycket minnen med min morfar.
Tänk hur mycket man kan sakna någon så mycket som jag inte träffat på 10 år. Jag tänker bara på hur det skulle varit om han levt. Då skulle han få träffa min lillebror och min låsas pappa.
Min morfar var rolig, trevlig och väldigt matimatisk. Inte för att jag fick utnyttja det så mycket, men jag har ju hört om det av min mamma och mormor.
Jag ser alla minnen just nu, när vi hoppade i sängen, lekte Petsson och Finus i badkaret, det var vårat fartyg.
Min älskade morfar, en människa som skulle ha varit en förebild. Som inte ville dö, som ville vara kvar här på jorden. Få åldras och dö av ålder, inte en tumör.
Jävla cancer, du tog världens bästaste människa från jordens yta.
Vi träffas i himlen, då ska jag springa och ge dig en bamse kram, hoppas bara du känner igen mig.
För jag vet att du ser mig hela tiden, du har följt min uppväxt. Jag vet att du är i mitt rum och skyddar mig. Hoppas det är du som smeker mitt hår om natten.
Jag älskar, och saknar dig. Och saknaden kommer hålla i sig, tills jag träffar dig igen. ♥