Precis när jag kom ner där, så kom tåget rusande förbi. Och jag såg bilder, bilder som skapades i mitt huvud. Hur du flög i väg, hur du landade, där ditt sista andetag togs.

Mina ögon bara fylldes med tårar, men jag kunde inte stå där och gråta. Så jag tog mig i kragen och tog mig till min prao. Men under tiden, så lyckades jag tänka och räkna ut att det har gått ungefär 7 veckor, 7 veckor! Dom 7 veckorna känns som ett år.

Jag stod inte Linus nära överhuvudtaget. Men jag kände honom, vi hälsade i skolan. om vi skulle stöta på varandra utomhus så skulle jag säga hej. 
Linus var faktiskt en elev i min skola, en person i min matte grupp, som jag träffade 3 ggr i veckan, såg i korridorer och i matsalen.

Han var även en min fd klasskompis i Byleskolan. 

Linus var snäll, omtänksam och tog allt med en nypa salt. Han var kompisar med alla. Jag tror inte han förstod hur många som egentligen uppskattade honom. Fast det är ändå tagiskt, att alla som inte brydde sig förut bryr sig nu. Men det är alltid så när någon går bort.

Linus, jag minns allt så starkt som vi gjorde. Jag ler bara av tanken.

Minns när vi gjorde videor med din nya mobil när vi hade slutat skolan. När vi stod 4 stycken bredvid varandra, och sen pausade vi och så gick en bort, sen så satte vi på och spelade in igen. Så det såg ut som om alla bara försvann helt plötsligt. 
ÅÅ jag bara ryser. Jag skulle vilja lära känna dig bättre. Du fick inte ens chansen att börja gymnasiet, plugga vidare, bilda familj, känna pengar eller gå i pension.

Du blev 14 år. Du kommer alltid att vara 14 år. Du är borta. 
men i våra hjärtan, lever du vidare ♥