när självförtroendet går ner i en svacka. Så finns det inget som går att hjälpa mig, jag måste ligga ensam och gråta ut alla dessa hat mot mig själv. 
När den här stunden kommer, så ska jag inte göra något annat än att bara tänka. Tänk igenom varför jag sitter och gråter. För det finns inget att gråta över, jag kommer alltid se ut som jag gör, alltid. Det finns inget som kan ändra hur jag ser ut.

Mitt utseende är unikt, ingen ser likadan ut. Men även fast jag sagt det här till mig hundra gånger. Så rivs alla sår upp igen. 
Dom såren som håller på att läka, dom river jag upp, ett efter ett när allt bra forsar inom mig.

Jag är ändå glad att minna vänner finns här, och stöttar mig. Och min underbara familj. 
Vad skulle jag gjort utan dom egentligen?

Folk tror inte på mig när jag berätta om mitt självförtroende, att det är dåligt. Att jag har problem, att jag har pratat med någon om det.

Men varför skulle jag ljuga om något som påverkar mig psykiskt? Skulle aldrig ljuga om något om mig själv, aldrig.

Känns meningslöst att jag skriver om det här, men jag är tvungen. Att skriva av sig, känns bättre. Faktiskt. Men ja..